Under de senaste passen har de gått som de brukar göra och de har fått mig att fundera på varför man gör de man gör egentligen. framförallt när de gäller smärtan man får under hårda pass, de är en sak att lida men en annan sak att få smärta.

För ett tag sen så gjorde en annan blogg ett inlägg om hur man tänker efter ett 4*4 pass. mina tankar är väll egentligen inte vad man tänker utan varför man gör de man gör.

påväg in i den sista intervallen så är man helt slut, men då fokuserar man på att få ut de sista för att bi snabb.

När jag körde mitt sista 4*4 pass så var de nästan så, ruggit tungt. låg puls och låga Watt (iaf längre än vad jag hade önskat) och sen in till den sista och då, av någon aledning för att bedöva smärtan och tröttheten jag hade just då så väljer jag en av mina favorit låtar när det gäller att träna höjer volymen och börjar köra på. och rent magiskt så försvinner känslan av trötthet. rätt kul att man driver sig själv till att ta i så hårt så att man vill kräkas eller bara lägga sig ner och inte göra nånting. gång på gång. att man lär sig hantera smärta

n på ett sett man inte trodde var möjligt tidigare. jag har aldrig varit med om att mitt huvud har sagt stopp innan jag ens har testat. Många säger de till mig när jag förklarar hur ett intervall pass ser ut: ”Hur orkar du?” eller ”de skulle jag aldrig klara av!”. Personligen tycker jag de är lite intressant att säga så utan att ha testat själv, jag tror att alla kan, bara dom vill. det gäller bara att viljan finns där, Den kommer inte frivilligt den måste man tvinga sig till. Under sen sommaren och hösten har jag tappat mycket av min träning och jag har haft svårt att komma igång igen men nu när jag är igång igen så känns de så grymt mycket bättre! Nu efter att ha kört ett riktigt seriöst schema i en månad så kan jag knappt sitta still!

jag avslutar med ett Jens Voigt citat: ”I get paid to make people suffer on my wheel”