Profilbild

Om Thomas

Glad cyklist! Jobbar på Cykloteket i Stockholm.

Them Interwebs

Att ha levt utan att fast WiFi sen vi flyttade in har egentligen inte gjort mig så mycket illa, utan tvärt om, man har hunnit med så mycket mer annat skit som man normalt vis inte har gjort då man suttit vid datorn och Prokrastinera, inte bara med datorn utan även med TVn som vi för närvarande inte häller har haft sen vi flyttade in.

Men nu har vi både det ena och det andra, det dumma är bara att lgh är inte riktigt anpassad till en ”hög” nivå av teknik; Finns ingen Fiber i lägenheten och det närmaste telefonjacket är i hallen som dessutom inte har ett eluttag inärheten.

Projektet nu är att antingen flytta in hela routern med hela baletten och köra det helt i vardagsrummet, eller så får man dra en låååååånnnnngggggggg TP kabel hela vägen ut till PS4an samt TV så att man äntligen kan få titta på lite cykel på TVn! målet är ju helt klart att ha det uppe och fungerande fram till TdF.

20140613-203913-74353681.jpgvi får väll se vad jag får muta mina vänner med för att dom gör jobbet åt mig…

 

Sträva efter att bli perfekt

Jag har på sista tiden testat att leka lite med Strava, för er som inte känner till det så är det en tränings app där man kan tävla mot andra användare. Man lägger upp olika delsträckor ”segment” där andra användare kan se din tid och tävla mot den.

Jag gillar funktionen, principen och själva appen. Frågan är bara; kommer jag överleva med den appen eller kommer den stiga mig till huvudet? Jag är en rätt tävlingsinriktad person och eftersom att man tävlar mot andra användare finns det en stor risk att mina horn blir för stora och att jag kommer ”leta upp” segment i området bara för att slå deras rekord under mina turer.

Kommer träningen bli lidandet när jag ska träna en viss sak eller kommer jag bara ta det som en ”kul grej”?
Får väll köra ett tag och se vad som händer!20140609-183856-67136755.jpg

H30

Så, då va man altså ett år närmare H30. Känns som min nya nivå på 30års kris, fast jag kallar det för H30 kris…
Igår var nästa en helt vanlig dag för mig som spenderades med en lång dag på jobbet eftersom att vi hade inventering. när jag kom hem så fick jag en riktigt fin överaskning…
Min sambo hade fixat paket till mig, men jag var väldigt sliten efter jobbet så den riktigt fina födelsedags middagen fick vänta. den blir imorrn då vi kombinerar inflyttningsfest med min och Matildas födelsedagar.

Fast gårdagen blev bra till slut ändå och denna morgon började med ett leende på läpparna

20140605-205027-75027344.jpg

 

Sjukskrivning från sjukdomen

Nu hoppas jag att det här är överstökat! Först fick jag gå en penselin kur och mitt upp i den så bestämde sig kroppen för att bli lite snörvlig och förkyld, med feber och hela köret. Så 1 veckas cykelförbud blev 2 veckor utan cykel och en massa sjukskrivning. Känns lagom kul, framförallt när man har varit hemma utan tv, utan internet och med en massa saker att göra utan någon kraft att göra något av de.

Nu känns de faktiskt som om det börjar bli bra igen, men jag vill inte ropa hej för tidigt…

Hål?

Okej, kanske lika bra att skriva om det för att jag får så många frågor.

Förra veckan började det med att jag va rätt så hängig men jag trodde att det kom sig av flytten och att kroppen tyckte de va jobbigt, men tydligen var inte så fallet. För i lördags upptäcker jag ett sår, ett stort sår, 30mm långt Jack, som verkar ha blivit inflammerat, det ser exakt ut som om någon har skurit mig med en kniv, jag har inte ont, de har inte blödigt, jag har knappt märkte de. Så på lördag kväll åker vi in till lätt akuten på Huddinge och konstaterar att sy kanske inte är så bra, men att tejpa ihop de, göra rent och sätta mig på en antibiotika kur är rätt väg.

Jag har nu 7 dagar cykelförbud för ett sår, och varför? Jojo för att såret är exakt där man sitter när man cyklar…

Terroriserar ortsbefolkningen

Inte bara först in i duschen idag
20140504-122041.jpg

Igår var det dags att terrorisera lite lokal invånare här i Sörmland, igår var det nämligen Ceresloppet i Katrineholm. Även fast det bara var ett motionslopp så tänkte jag att de kunde vara kul att köra de, dels för att Matildas mamma bor rätt så nära och för att det är skönt att komma iväg på ett rejält träningspass med lite fart.

Vi var nästan 100 personer som kom till start, kanske 30 av oss bestämde oss för att vi hade bråttom och körde snabbgruppen som skulle hålla 30+ men jag tror nog vi höll mer 35+ vilket jag inte hade något emot. Samarbetet i klungan funkade bra med inga större oroligheter.

Efter bara 3 mil bestämmer sig en från brudpiga att det skulle vara kul att cykla lite snabbare och jag var snabbt på men med drygt 9 mil kvar och 2 man kände vi att det inte skulle hålla så vi drog oss tillbaka. Klungan tappade åkare ju längre loppet gick och när det va drygt 4 mil kvar blev det väldig stiltje när dom ”riktiga” cyklister kände att taktik var viktigare än en jämn fart och det blev väldigt mycket rävspel och avvaktining på vem som skulle göra vad, dom som inte hade tävlat så mycket tidigare förstod inte riktigt vad vi höll på mig och beslöt sig för att gå upp och hålla tempo. Då kom attackerna!

Efter att gått iväg med ca 5 man som kände sig något slitna blev vi ikapp hunna av ca 3 man till och då blev det snabbt ovilja att dra, klungan närmade sig och jag visste att det inte var långt kvar, så jag passade på att dra ifrån utbrytargruppen med en stark attack för att visa att jag menade allvar. Efter en bit tittar jag bakåt och ser att jag har en ensam följeslagare från Hymer som ville samma sak som jag så med drygt 2 mil kvar blev det lagtempo på 2 man, vi drygade ut försprånget och fick spurta om segern, men eftersom att ingen av oss visste riktigt vart målet var blev det lite halvhjärtat in på den knappt 100 meter långa målrakan efter 2 tekniska svängar.

En person som inte tillhörde infödingarna hade visat vart skåpet skulle stå.

20140506-220243.jpg
Foto: Niklas Jonsson

Olycka på hemma plan

Helgen som var hade jag egentligen planerat att tävla ute på Ekerö och köra Carreravårklassiker för att få lite fart i kroppen, men pga lite strul med magen dagarna innan valde jag att köra distans med några goda vänner. Turen gick ut mot Carrera banan, men för att inte vara ivägen så körde vi mot de som tävlade längst banan.

Vid varvningen får vi höra att det skett en allvarlig olycka, flera cyklister funderar till och med på att bryta när de åker förbi varvningen. Vi begav oss ut på banan igen för att ta oss mot ett fik. Efter en stund kommer vi fram till olycksplatsen, cyklisten var borta, men inte bilen. Bilen hade stora skador vid förarsidans framljus samt en del skador på motorhuven, enligt uppgifter så ska det ha varit så att cyklisterna som körde i 35km/h gruppen möt bilen i en skymd kurva där den drabbade cyklisten gick på framförvarande cyklists hjul och tappade kontrollen och flög ut och in i mötande trafik.

Jag dömmer ingen, jag lider med alla drabbade, ingen är mer att skylla än den andra och båda är olycksoffer här. Frågan jag ställer mig är vem det är som bär ansvaret. Jag tycker det är en fråga om inställning och själva tillställningen.

Utan att ha varit i klungan där olyckan skedde misstänker jag att man inte hade den rutin/erfarenhet som krävs för att köra i den hastighet som de gjorde, brist på kontroll och kommunikation kan vara en stor orsak till olyckan, skriker någon: ”Bil!” Så ska klungan som väsen svara och respektera varandras yta, justera farten efter hinder och åka vidare. Har man inte den vanan kan ett hinder på vägen bli ett stort problem med överflödiga rörelser och gester.

Som bilist har du inget val, cyklisten dök ut framför dig i en skymd kurva, är vägen fri och man har en klunga påväg mot en i okänd fart, sväng åt åt sidan medan de passerar.

Hur kan man undvika detta?
Ledarbil är ett riktigt bra medel mot detta, men det hade dom, och eftersom detta hände i andra klungan hade de inte hjälpt, men MC marschalls hade varit en bra sak, MCs som åker före de större klungorna för att markera för andra bilister och be dom sakna ned och åka in mot sidan.
Skyltning, överdriven skyltning om cykel loppet, alla tillfartsvägar till loppet och information till lokalbefolkningen.

En sak som räddar liv är även tanken på att vi lever för att cykla, vi cyklar inte för våra liv. Cykla och lev, cykla inte med dit liv som insats.

är vi vuxna nu?

Klockan är straxt efter 10 nu, man har hunnit diska, betala lite räkningar, äta frukost och gå nästan en timma. påväg ut på promenaden så sa min sambo ”är det dethär att vara vuxen är?” Kliva upp tidigt på en ledig dag för att hinna med massa saker man inte hinner med i veckan ist för att ligga kvar och sova halva dan. fast där måste jag nog säga att Matilda är mer vuxen än mig då jag knappt kom upp ur sängen…

Promenad i solen

Promenad i solen

solen kommer och vardagen börjar

Nu när solen börjar titta fram igen och värmen kommer känns det verkligen som att man kan finna en riktig ro och lugn i vardagen, man njuter av små stunderna på ett annat sett än under vintern.
Jag har till och med avklarat tävlingspremieren i kort brallor..
Nu är det ända som saknas är mina shorts och en balkong..

20140415-180828.jpg

Tävlings premier

Så, då va de avklarat, årets första tävlings helg.

I lördags var det Jönköpings varvlopp som gällde. Mycket bättre väder iår jämfört med ifjol gjorde att motivationen var lite högre än i fjol. Veckan innan har varit en riktig skit vecka, mycket jobb, stress och dålig kost. Men jag åkte ner för att träna och hade ingen större ambition att prestera då. Ingen nervositet, ingen oro innan start bara suget av att tävla. Loppet gick som jag hade räknat, jag höll mig kontrollerad genom hela loppet och försökte lite halvhjärtat placera mig i spurten där någon mitt i klungan bestämde sig för att svara i telefon eller kanske beställa en hämt pizza då han bromsade till och höll på att bli överkörd av mig, men jag slutade helt okej mitt i klungan.

Efter det bjöd jag ut mina vänner som hjälpt mig på lördagen på middag men efter en vandring nere i Jönköping så visade det sig att alla ”bra” ställen var fulla så vi slutade på en Kina krog.

Söndagen bjöd på vind, vind vind och vind. Sa jag att det blåste? Jag kan summera loppet med 2 saker, man kan ALLTID köra högprofilshjul och man kanske alltid ska ha med sig träningshjul oavsett…
Ja, de blåste och ja, jag hade mina höga högprofilshjul med mig vilket betydde att jag i dagens kastvind fick hålla mig utanför klungan lutandes in mot vinden bara för att hålla mig kvar på cykel. Mot slutet av det långa varvet visste jag att man kommer ut i ett farligt kantvindsparti vilket det även blev, så farligt så att det blev en vurpa på 5-7 hjul i en positions kamp, tur att man visste om det och låg först. Efter kraschen kom vi ut på ett parti innan start och mål där jag fick leda ett långt led av cyklister i dryga 53km/h riktigt bra känsla att veta att jag har en form att slipa på resten av året.
När vi kom in på dom små varven efter så blev de mycket tajtare och jag missade lite i kantvinden och blev avhängd, dels för att jag tappa rulle och dels för att jag kände mig orolig och obekväm i klungan.

Resultatet av helgen: som 6:an hade som slogan tidigare ”hyfsad hög lägsta nivå” lite så kände jag mig i helgen..